Deff

Detta blir nog mitt första, enda och sista inlägg om träning och kost. Så det är väl lika bra att göra det ordentligt! Normalt sett handlar ju mina blogginlägg om foto och retusch, men detta kommer att skilja sig lite och blir mer privat än jobb.

Jag har tränat hyfsat duktigt sedan april 2011 då jag gjorde min andra höftoperation med efterföljande rehabträning men har aldrig riktigt gått in för det till 100%. Mer om mina förutsättningar och anledningen till detta senare.

Jag har sedan den 22 mars gått igenom en regelrätt ”deff”, som det kallas på fitnesspråk. Jag tänkte att ska jag göra detta så ska jag göra det till 100%. Inte 90% och inte 95% utan all in. Och när jag bestämmer mig för att göra något seriöst så blir det så också. Det finns både positiva och negativa sidor av det. Det positiva är att man pushar gränserna till att överträffa sig själv men det negativa är att man liksom aldrig blir nöjd.

Hur som helst så tänkte jag ta detta steg för steg och berätta för den som inte är insatt vad det handlar om, och även vad som gör detta speciellt med just mina förutsättningar. Jag har ju sedan några år tillbaka fått upp intresset för genren träning och fitness inom fotografering. Det har gjort att jag har träffat en hel del framgångsrika personer inom träning och fitness och därmed fått en ganska bra bild om vad det handlar om och även tillgodogjort mig en hel del kunskap för egen del. Men vi tar det från början.

Förutsättningar

Ulcerös colit, mag- och tarmsjukdom

Jag har en sjukdomshistoria som är något utöver det vanliga. När jag var 16 så fick jag diagnosen Ulcerös Kolit, vilket är en inflammatorisk tarmsjukdom som sitter i tjocktarmen och ändtarmen. Den klassas som kronisk (obotlig) för den går att behandla, men inte att bota. Från att jag var 16 tills jag var 25 så blev det en hel del sjukhusvändor när sjukdomen var som värst, vid s k skov. Jag tappade räkningen på hur många gånger jag blev inlagd på sjukhus. Ett riktigt aggresivt skov gör att man får besöka toaletten 30-35 gånger per dygn, knappt tar upp någon vätska eller näringsämnen och därmed rasar i vikt. När det är som allra värst kan man tappa ett kilo per dygn.

Vid ett allvarligt skov av Ulcerös Kolit blir man ordinerad tarmvila som det heter, dvs man får inte äta nånting utan man hålls vid liv med näringsdropp och ska låta tarmarna vila så mycket som möjligt. Trots det så blir det som sagt 30-35 toabesök per dygn med en massa otrevliga kramper och blod (utan att gå in på för mycket otrevliga detaljer). Man sover således nån timme eller två åt gången om man har tur. Sjukdomen ter sig så att man blöder på insinsidan av tarmarna, och ett inflammerat sår läker liksom inte av sig självt, utan man måste sätta in kortisonbehandling.

Med tiden så blir man mer och mer resistent mot kortison, vilket jag blev, och till slut hjälper det inte alls längre. När jag var 25 och inlagd på sjukhus så tvingades man därför att ta beslutet att operera mig. Det är ett väldigt stort ingrepp som innebär att man plockar bort del för del av tjock- och ändtarmen i tre olika operationer på 11 månaders tid. Under den tiden får man ha stomibandage till den sista operationen då man ”lägger ner” stomin som det heter.

Så sedan dess så saknar jag 150 cm av mitt tarmsystem vilket naturligtvis medför en del problem, men sjukdomen i sig är borta i och med att den är begränsad till tjock- och ändtarmen. När jag berättar om detta så får jag ofta kommentaren/frågan ”Oj då, vad jobbigt, men det är bra nu eller?”. ”Bra” är en väldigt relativ beskrivning av nånting. Det är bättre än när sjukdomen fortfarande fanns, men när man tar bort 150 cm av tarmarna så blir det andra ”issues” man får leva med, och det blir aldrig ”bra” ur en persons perspektiv som inte har någon mag- och tarmsjukdom som denna. Min vardag innebär 10-12 toabeök per dygn varav 1-3 på natten. Jag avbryter alltså min sömn varje natt minst en gång för att gå på toa. VARJE natt. Det finns ingen paus-knapp eller så utan detta lever man med dygnet runt och kommer att göra resten av livet.

Det innebär även att det finns en hel del saker som jag inte kan äta. Främst saker som är för svårsmälta som trådigt och ”kompakt” kött och mat som innehåller för mycket fibrer. Det blir lite jobbigt när det ska ”processas” i mag- och tarmsystemet eftersom jag saknar en så pass stor del av maskineriet så att säga.

När man ska gå på en deff/diet så innebär det att man måste hitta vad som fungerar för just en själv. Mer om det senare.

Höftprotes

Något år efter min sista magoperation så fick jag oförklarligt ont i båda knäna. Verkligen HELT oförklarligt, och det gick inte över. Ytterligare nåt år efter det så började även smärtorna komma i båda höftlederna, även det helt oförklarligt. Jag minns t o m ögonblicket då det ”klickade till” i vänster höftled och smärtan började. Så snabbt kommer det. Jag gick över gräsmattan hos en kompis föräldrars sommarstuga på midsommarafton. Trampade inte snett eller något utan det kom från ingenstans. Sen hade jag konstant ont. Jag hade ingen gammal idrottsskada, ansträngde mig inte onormalt mycket eller så. Jag besökte vårdcentralen, sjukhuset, specialister här och där, blev remitterad hit och dit ett oräknerligt antal gånger, men ingen kunde säga vad detta berodde på.

Det blev inte bättre med mina ledsmärtor och ibland fick jag t o m sjukskriva mig när jag på morgonen märkte att jag inte ens pallade att ta mig till jobbet. Jag gick riktigt illa och haltade hela iden. När jag var 29 så hade jag gått ett par år med dessa smärtor och hade fortfarande inte fått någon förklaring på varör jag hade så ont, och det blev bara värre. Så jag tog beslutet att göra en operation av min vänstra höftled, som hade drabbats värst av smärtorna. Man gjorde då en bentransplantation där man transplanterade in friska benceller i leden i hopp om att dessa skulle hjälpa till att läka det som var fel och trasigt i leden. Tyvärr så hade detta ingen märkbar effekt utan när allting hade läkt efter 8 veckors sjukskrivning så var jag tillbaka där jag var innan, mer eller mindre.

Därför så blev det ytterligare en operation när jag var 30. Denna gång fick man byta ut hela leden mot en protes (vilket är ett ord som jag absolut inte gillar). Så min vänstra höftled är idag gjord av titan och plast. I och med denna andra höftoperation så blev även en utredning klar gjord av Läkemedelsförsäkringen. Jag hade nämligen en teori om att allt kortison som jag fick mot Ulcerös Kolit hade orsakat mina ledbesvär, och att jag hade blivit felbehandlad/överdoserad. Det fanns en del att läsa om detta på nätet, att kortison ”trasar sönder” skelettet vid för höga doser, men detta var det ingen läkare av alla jag hade träffat som ville stödja för det fanns inga riktiga bevis för detta eftersom det var så pass ovanligt. Jag kunde dock inte hitta någon annan förklaring så jag anmälde hela mitt ärende till Läkemedelsförsäkringen för att reda ut om jag hade blivit överdoserad med kortison, för sånt här borde inte kunna hända annars om allt hade gått rätt till, tyckte jag.

En av läkarna jag blev remitterad till, en knäSPECIALIST, sa till mig när jag la fram min teori:
-”Nä! Nej nej nej, det har INGENTING med det att göra. En del människor får förändringar i sina leder och det kan man inte säga vad det beror på. Det du får göra är helt enkelt att begränsa ditt liv och vilka aktiviteter du kan göra.”

Har många gånger tänkt på att ta reda på vem den här läkaren var och ställa honom till svars för hans TOTALT felaktiga utlåtande. Som specialist dessutom! Man är väldigt utlämnad som patient och har ju inte så mycket annat val än att lita på vad läkaren säger, men en läkare kan ha fel, precis som vilken annan yrkesgrupp som helst.

Utredningen som Läkemedelsförsäkringen gjorde visade i alla fall att allting hade gått rätt till. Alla recept av alla mediciner jag hade fått var korrekta, ingen överdosering. Det som hade hänt var att jag hade oturen att åka på denna biverkning av kortisonet, som diagnostiserades som Osteonekros, ”benvävnadsdöd”. Det är så ovanligt så att min ortoped, som hade opererat folk i 22 år, aldrig hade sett ett liknande fall. Han kallade mig för ett ”medicinskt unikum”, för det fanns inget liknande fall att referera till.

Detta gjorde hur som helst att jag blev berättigad till ersättning, vilket åtminstone var lite plåster på såren. Inget skadestånd i världen kan dock ersätta en frisk kropp, och det förstår man bara fullt ut om man har varit eller är i den sitsen själv. Pengar blir TOTALT oviktigt när man är sjuk och det handlar om mer allvarliga saker. Men man måste ha upplevt en sån situation för att förstå det. Någon som säger ”Ja, jag förstår det” och inte har varit i samma eller liknande sits förstår verkligen inte, för det går inte.

Sammanfattning av mina förutsättningar

Det var en ganska lång utläggning och tillbakablick men för att ge hela bilden så känner jag att man behöver ta med detta i denna berättelse. Med den här bakgrunden så började jag i alla fall träna ganska ordentligt under min rehabiliteringsperiod efter den andra höftoperationen, april 2011. Det var där mitt intresse för träning och kost föddes och det är jag väldigt tacksam för. Eller ja, det är ju mig själv jag har att tacka, det var ingen annan som fick in mig på den banan. Jag hade bestämt mig redan innan operationen att jag skulle göra en ordentlig insats med rehabträningen.

Träning är en förutsättning för mig för att jag ska kunna ha en någorlunda dräglig vardag utan alltför mycket värk i höften. Man håller igång blodcirkulationen och stärker upp musklerna runtomkring vilket minskar smärtan och gör vardagen ”ok”. Om jag håller upp med träning i två veckor så märker jag att jag får mer ont, så träningen är min medicin kan man säga. För övrigt tycker jag det är kul. Jag trivs med att träna så motivation är oftast inget problem för mig.

Mina förutsättningar för träning och kosthållning är således
– 3 magoperationer och 2 höftoperationer på 5 år
– Saknar 150 cm av mitt tarmsystem med de problem som det innebär
– Helprotes i vänster höftled.

I läkarutlåtandet, ”på papperet”, har jag 20% invaliditet. Tufft? Ja. Omöjligt? Nej.

Sömn

De flesta människor sover en hel natt och kan bli så utvilade de vill om de inte behöver gå upp tidigt och råkade gå och lägga sig för sent kvällen innan. Så är det inte för mig. Varje natt avbryts min sömn minst en gång för ett toabesök. Om jag har ätit olämpligt så kan det vara 4-5 gånger också. Det kan resultera i att även fast jag går och lägger mig och har ca 8 timmar tills jag ska upp så kanske jag bara får 2 timmar sömn. I BÄSTA fall så kan jag sova uppåt 6 timmar utan avbrott, men det är extremt sällsynt och kanske inträffar en gång per månad om jag har tur. Mitt ”rekord” i sammanhängande sömn sedan 2006 är 7 timmar och 10 minuter från att jag gick och la mig tills jag vaknade och behövde gå på toa. Vid det tillfället var jag totalt slutkörd, både fysiskt och mentalt så då kopplade kroppen ifrån på nåt sätt.

Men sömnen är således en ganska viktig faktor i detta. Sömn behövs för återhämtning och uppladdning för att få ny energi, särskilt när man tränar fem dagar i veckan och går på diet. Det är rätt tufft vissa gånger men jag är i den sits jag är.

Träning

Under min rehabperiod 2011 så gjorde jag inte så mycket annat än att träna, äta och vila i tre månader. Min första träningsövning bestod av att jag skulle släppa kryckorna och stå på ett ben så länge jag kunde, när jag borstade tänderna typ. 1-2 minuters enbensstående, där började jag. Jag tog mig till gymmet på kryckor, vilket tog 35-45 minuter, men jag hade ju inte så mycket annat för mig om dagarna då så att säga. Jag hade som sagt förberett mig redan innan operationen på att jag skulle göra denna rehab ordentligt.

Rehabträningen gick rätt bra, började se resultat ganska snabbt. Det gjorde att man fick upp intresset ännu mer för träning och tillhörande kosthållning. Jag fick spontana kommentarer ifrån i princip alla man kände när dom såg mig, tp ”Fan Mackan jag tror du har biffat på dig lite va?!” så det var kul! Så sedan dess har jag fortsatt med träningen på en hyfsat bra nivå. Jag har haft lite olika delmål under tiden. Ett av dem var att jag ville prova hur mycket jag kunde ”lägga på mig”. Jag har alltid varit väldigt smal, är byggd sån, så att gå upp i vikt var väldigt jobbigt. För de flesta så låter det som ett bekvämt problem, men för mig så blir det en ansträngning att äta när jag redan är mätt. Det innebär också ännu fler toabesök än normalt, ännu fler avbrott i nattsömnen eftersom mag- och tarmsystemet behöver jobba desto mer.

Jag lyckades i alla fall från min rehabstart i april 2011 fram till slutet av 2013 träna och äta upp mig drygt 16 kilo, och det är jag nöjd med för att ha de förutsättningar jag har. Dock visade ju inte spegelbilden det man helst ville se vid ”toppnoteringen” viktmässigt men det var inte det som var målet då.

I och med min nedsatta rörlighet som kommer an på höftoperationerna, och även problem med knäna, så är det långt ifrån all träning som funkar för mig. Allting som innebär att hoppa, springa och gå är bara att glömma. Löpning funkar inte. Cykling funkar okej, i lagom mängd. Även all belastning ”rakt ovanifrån” när jag står upp blir en väldig ansträngning för höftleden som gör att den blir inflammerad och gör ont. Det utesluter en hel del övningar som t ex squats/knäböj och väldigt många benövningar.

Jag har fått testa mig fram tillsammans med min PT för att hitta övningar som fungerar och är lindriga för mig, och det har tagit tid. Det har varit väldigt tålamodsprövande. Även övningar för överkroppen där man involverar större del av kroppen kan påverka höfterna och knäna negativt, så man har fått vara lite uppfinningsrik och testa sig fram en hel del. Det har varit måååånga steg tillbaka sedan 2011 när man har tyckt att en övning har gått bra och sen tagit i för mycket eller haft för tung vikt som har gjort att det har knakat till i knät eller höften, som sedan har inneburit 2-3 veckors värk. Sen har man fått börja om på ruta ett igen.

I nuläget har vi kommit fram till en ganska bra träningsnivå för mig. Högrepsträning är att föredra framför tunga vikter när man har mina förutsättningar. Det blir inte lika stor ansträngning för lederna och inebär mindre risk för skador. Jag har ett träningsschema som jag följer till punkt och pricka för nu har jag kommit på ganska bra vad jag kan och inte kan göra. Jag tränar fem dagar i veckan. Normalt sett mån-fre men om jag har missat ett pass tar jag igen det på lördagen.

En person som jag vill nämna i allt detta också är Sjukgymnast Peter Rehnblom på Örebro Rehabcentrum. Precis ALLT han har sagt kring min rehab och min kropp har stämt. Otroligt kunnig sjukgymnast som jag rekommenderar starkt. Det beror i och för sig på vad man vill ha för ”stil” på sin sjukgymnast. Peter körde rätt ”hård” inställning med mig, inget mjäkande och att man placerar sig själv i ett fack där det är synd om en. Och detta gillade jag, funkade kanonbra för mig!

Kosthållning

Jag är en problematisk klient när det gäller kosten. Eftersom jag har opererat bort så pass stor del av mitt tarmsystem så är det en massa saker jag inte kan äta. Eller jag ”kan” äta en hel del, men det innebär onödiga problem. Lite exempel på saker som orsakar krångel: broccoli, trådigt och svårsmält kött som t ex rostbiff och kyckling, banan pga det höga fiberinnehållet, för starkt kryddad mat m.m. Jag bör heller inte äta sånt med för mycket fett och socker då det sätter onödig fart på magen. Frukt funkar i allmänhet inte så bra då det är för surt, så det brukar medföra magknip.

Vad funkar då? Fisk är hur bra som helst så det äter jag varje dag i nån form. Fisk har ett högt proteininnehåll och tar man t ex torsk så är det även ett lågt fettinnehåll. Fisk, ris, potatis (gärna mos), nötter, havregryn är exempel på sånt som funkar. Jag äter kyckling också, även om det inte är idealiskt, men i små portioner, som det innebär under deff, så får det vara acceptabelt. Rent allmänt så är det mat som är ”snäll mot magen” som gäller för mig.

På mina fuskdagar då jag får äta vad jag vill så brukar jag ”lyxa till det” och äta sånt jag tycker är gott även fast jag vet att det kommer att medföra en del magkrångel och en hel del extra toabesök. Men har man inget speciellt planerat så kan man ju lika gärna hålla sig hemma och ta den smällen. För under en deff så är ätardagen himmelriket!

Viktigt att säga är också att mitt kostschema och träningsschema är anpassat för enbart mig. Det är en nyckel i allt detta. Det som är bäst lämpat för person A kanske är katastrofalt dåligt för person B. Man måste utgå från sina egna förutsättningar, sin egen kropp, och anpassa kost och träning till det för bästa resultat.

Större delen av min diet har en vanlig dag sett ut så här:

Mål 1
25 gram havregryn
30 gram proteinpulver
50 gram bär

Mål 2
1 skopa BCAA
15 gram cashewnötter

Mål 3
150 gram kyckling/torsk/kalkon
150 gram potatis eller 30 gram jasmineris
Max 150 gram grönsaker

Mål 4
150 gram torsk/kyckling/kalkon
30 gram jasmine ris
Max 150 gram grönsaker

Mål 5
1 skopa BCAA (innan träning)
1 skopa BCAA, 3 naturella riskakor (efter träning)

Mål 6
150 gram lax
4 äggvitor

Återigen, detta kostschema är anpassat till enbart MIG och det är inte säkert att det är det bästa för någon annan. Detta schema har jag kört STENHÅRT på sex dagar i veckan med lördag som cheat day då jag har ätit vad jag vill. All mat har vägts upp på grammet (plus/minus ett par gram kanske).

På ätardagarna har det blivit en HEL del onyttiga saker som varken är bra för min kropp eller min mage. Men den smällen tar man för under en diet har man otroligt stort sötsug. Normalt sett har jag aldrig det men under dieten har jag haft ett väldigt stort sug efter choklad, skräpmat som hamburgare och pizza, kakor, glass, cola, you name it! Jag har till och med gjort det till rutin att baka morotskaka, mjuk pepparkaka med en smaskig glasyr på eller nåt annat gott på ätardagarnas förmiddagar. 

Vad innebär deff?

Sedan 2011 så har jag som sagt tränat hyfsat duktigt med tanke på mina förutsättningar men jag har aldrig riktigt gått in för det 100%. I och med mitt fotointresse för fitness så har jag med åren fått en uppfattning om vilken disciplin och hängivenhet som krävs för att man ska nå ordentliga resultat. Det är inte 80% eller 90% som behövs utan 100%. Man måste prioritera kosthållningen och träningen framför en MASSA andra saker.

Jag planerade att genomföra detta redan vid årsskiftet 14/15. Jag skulle tajma in det så att deffen startade den 22 mars och höll på till den 22 juni, som även är min födelsedag. Målet har varit att på morgonen den 22 juni, min 35-årsdag, vara i bättre form än jag varit någonsin tidigare, och dokumentera detta i fotostudion. Det har varit målbilden och syftet. Och med ”i form” så menar jag att ha en låg procent kroppsfett och ha väl definierade muskler. Jag är inte särskilt ”biffig” på så sätt att jag har en stor mängd muskelmassa, men det hör inte till saken i detta avseende. Folk som tränar har sina egna mål och syften, och jag bryr mig inte ett smack om varför någon annan gör det de gör med sin kropp. Detta är mitt syfte och anledning, för att JAG vill. De som inte tränar alls har valt det, och det är helt upp till var och en. Hela grejen är självvald och det är absolut inget måste, utan bara gjort av egen vilja. Jag har nämligen under dietens gång fått frågan ”Diet?? Jaha, men varför då? Du är ju redan smal?”. Jag orkar oftast inte gå in djupare på mina anledningar. En lite knasig frågeställning kan jag tycka, att behöva ”motivera” varför man väljer att ta sig till en bra form. Men detta är inte nåt för alla, inget konstigt i det! Var och en gör ett val, det är så jag ser det. Man VÄLJER vad man gör med sin kropp genom vad man stoppar i sig och hur mycket/lite man aktiverar sig. Jag tycker i alla fall det är jätteviktigt att man gör det man gör av fri vilja och inte känner något tvång eller mår dåligt, oavsett om man är träningsfreak eller soffpotatis.

Alla har ett val, punkt slut! Den som säger emot det har FEL!!! Alla kan komma med ursäkter för att de har lite dåligt samvete och tycker att de egentligen borde träna mer och äta bättre. Det kan vara att man inte har tid pga barn, jobb, sjukdom eller annat. Jag hoppas att jag med detta blogginlägg påvisar att fysiska förutsättningar inte är något hinder. Jag tjatar igen om att man gör ett VAL. För hur man än vrider och vänder på det så har allas dygn 24 timmar. Man väljer vad man gör med de 24 timmarna. En del har fullt upp med jobb eller familj, och då kanske man inte orkar träna. Det är helt förståeligt, men man har ändå gjort ett VAL. Det handlar enligt mig om hur mycket man vill nånting och vad man prioriterar. Och det kan även appliceras på andra saker än träning. Om jag vill, om jag verkligen, VERKLIGEN vill bli läkare, brandman eller något annat, om det är mitt livsmål att uppnå en sak, ja då får jag ju göra det som krävs. En läkarutbildning är inget snabbt och enkelt att ta sig igenom, men om det är det målet jag strävar efter så kanske jag VÄLJER att lägga 8-10 år av mitt liv på att uppnå det. Jag VÄLJER att göra det. Om jag vill köpa en bil eller en båt som kostar rätt mycket pengar, ja då kanske det krävs att jag sparar i 10 år för att kunna köpa den. Men om jag verkligen VILL så går det, men då får jag offra en hel del annat. Alla kan göra ett val.

En av mina inspirationskällor är Aron Andersson. Han sitter i rullstol och har bestigit Kebnekaise, bland många andra bragder. Man behöver inte säga så mycket mer än det egentligen. Kolla hans Facebook-sida här, en sann inspirationskälla!

Att genomföra en regelrätt deff innebär en hel del uppoffringar och prioriteringar. Det är framför allt kosthållningen som blir ett dygnet runt-åtagande. Det innebär att man måste säga nej till kompisarna som vill ta en kebab på lunchen. Det innebär att avstå från tårtan när nån fyller år på jobbet. Det innebär att man måste äta enformig och ganska torr mat som är allt annat än en smakupplevelse. Det innebär att alltid ha alla mål på dagen förberedda innan och inte improvisera för att man inte är förberedd. Det innebär att stå emot suget efter en liten chokladbit eller en dricka. Det innebär att man måste prioritera sin kosthållning framför att hänga med kompisarna och göra nånting roligt ifall det kommer att innebära att man missar en måltid.

Jag hade ungefär en månad innan deffens start ett möte med min PT/kostrådgivare, Sara Jonsson som driver Bodyzone Fitness i Örebro. Vi gick först igenom vad en regelrätt deff innebär och vad som kommer att hända i kroppen. I deffens böjan så kommer man att börja kissa som en tok, som ett exempel. Man kissar otroligt mycket de första dagarna. Man kommer att frysa mer och vara mer lättirriterad och trött. Man känner sig hungrig och tom i kroppen, men ska trots det ge sig iväg till gymmet och köra hård träning fem dagar i veckan. Kroppen kommer att skrika att man ska göra det exakt omvända mot vad man gör. Det är här viljestyrkan blir en väldigt viktig faktor för hur bra man lyckas.

Jag har haft stor hjälp under min diet/deff av min PT/kostrådgivare. Det har varit otroligt värdefullt. Faktum är att det inte skulle ha gått annars. Men jag ser det som så att om man vill göra nånting och inte har all kunskap själv, vad gör man då? Jo, man tar hjälp av nån som har den kunskapen. Det är samma sak som att renovera vardagsrummet, laga bilen eller bygga en uteplats. Man anlitar någon med specialistkompetens helt enkelt. Till min hjälp har jag även haft min snälla mamma som har bistått med ”foodprep” (matlådor). Även det har varit en otroligt stor hjälp eftersom det innebär att jag behöver lägga mindre tid på att stå i köket. Med min egen matlagning och mammas matlådor så har jag kunnat ha en väldigt bra framförhållning och aldrig stått utan en måltid. Det är i princip en förutsättning, framförhållning och planering av måltider in i minsta detalj.

Jag har även haft hjälp av Richard Jacobsson på Best In Shape, även han PT och kostrådgivare. Richard har skött mina mätningar och kontroller av vikt och kroppsfett med hjälp av mätningar med fyra veckors mellanrum samt bidragit med bra träningstips. Det är riktgt intressant tycker jag, att få se sina framsteg i siffror.

Resultat

Mitt mål har inte varit vad som står på vågen, hur många centimeter jag har minskat i midjan eller att gå ner ett visst antal kilo i vikt. Mitt mål har varit att det ska vara så stor skillnad som möjligt mellan bilden från dag 1 och bilden från sista dagen av dieten/deffen. Inte konstigare än så! Jag bestämde mig för att på min 35-årsdag den 22 juni skulle jag vara i bättre form än jag någonsin varit tidigare. Jag har velat bli hårdare i kroppen, få mer definition överlag. Detta innebär en ”ofrivillig” viktnedgång för min del, vilket är ofrånkomligt när man deffar. Jag vill ju helst inte gå ner i vikt eftersom jag redan är så pass smalt byggd. Men jag vet ju att detta är väldigt tillfälligt så jag har bortsett från min viktnedgång i allt detta. Det har varit ”okulärbesiktning” mellan före och efter deff som har varit prioriterat.

Jag är personligen inte så mycket för att lägga ut träningsbilder på mig själv i sociala medier osv. Jag tränar rätt mycket, särskilt nu under deffen, men jag ser ingen anledning till att publicera allt sånt bara. Det är väldigt många som gör det, och tycker man att det ger något så ska man absolut göra det, för peppnings/uppmuntrans skull eller vad det än må vara. Det lägger jag ingen värdering i. Jag är dock fullt motiverad och peppad ändå, för denna grej är enbart för min egen skull. Jag mår bra av träning och tycker det är kul. Jag kör inte den här ”living the life of fitness”-grejen, så detta är som jag skrev inledningsvis antagligen mitt första, enda och sista inlägg om träning. Så för den här gångens skull så blir det en del bilder eftersom det hör till saken.

Det är intressant hur man förändrar sättet att se på sin egen kropp. När jag började min diet tyckte jag att jag var i ”helt okej” form, normal liksom. När jag tittar på bilderna från början av dieten nu tycker jag att jag ser ut som en ballong. Mjuk i kroppen, ingen definition och vätskefylld.

Jag är nöjd med resultatet av den här dieten/deffen och vad jag har åstadkommit med mina förutsättningar. Mina tips och rekommendationer till någon som vill göra sånt här är att ha framförhållning, planera in det långt framöver så du är ordentligt förberedd och inte bara ”Hmm, ja! Jag börjar min deff imorgon!” för då blir det inte hållbart. Ta hjälp av andra för att lyckas med dina mål. Jag hade ju tre personer som var högst involverade i att hjälpa mig att lyckas nå bästa tänkbara resultat. Sen är det naturligtvis mycket upp till en själv och ens egen disciplin och målmedvetenhet. Men är man bara förberedd och inställd på det mentalt så går det att uträtta underverk.

Resultaten i siffror efter tre månaders deff:
Vikt – Dag 1: 72,2 kg, Dag 93: 61,8 kg
Fettprocent – Dag 1: 12,45%, Dag 93: 6,94%
BMI – Dag 1: 22,5, Dag 93: 19,1

Jag tycker själv att min vikt är väldigt, väldigt låg just nu, men det kommer nog inte vara några problem att gå upp den igen.

Före och efter-bilder

Studiobilder från deffens sista dag

Retuschen i dessa bilder är små kosmetiska grejer som att ta bort leverfläckar och störande hårstrån. Har även förstärkt ådrorna en aning och jobbat lite med dodge & burn, dvs förstärkt skuggor och ljusa partier väldigt lätt på sina ställen här och där. Inga förändringar av ”kroppsmått” utan en standardretusch för bilder inom fitness och träning.